Vad är du rädd för?

I diskussioner om religion, övernaturligheter och vidskepelse har jag ibland fått denna fråga. Vad är du rädd för? Denna fråga ställs oftast av någon som tror på någon högre makt, något som inte kan bevisas. Sånt som jag avfärdar som humbug, helt enkelt. Det kan vara tal om änglar, astrologi, healing eller livet efter detta, vad är jag så rädd för när jag konstaterar att alltihop antagligen är konstruerat av människans fantasi.  Ja, vad är jag rädd för?

Frågan i dessa diskussioner känns något missriktad. Jag är inte rädd för att det skulle kunna finnas något övernaturligt, att vi kommer till en trevlig plats när vi dör eller att gastar och andar lever ibland oss utan vår vetskap. Hur trevligt hade inte det varit om det vore så? Jag tror att dom rädda är dom som försöker hävda att dessa saker finns, såna som genom seanser försöker få kontakt med döda på "den andra sidan", som tror att dom har en skyddsängel som vakar över dom, såna som är övertygade om att allt går att botas med viljestyrka och lite healing. Det är ju givetvis inget fel med det om det skänker människor tröst, men påstå inte att det verkligen går att prata med dom som gått bort och påstå inte att jag är rädd. Jag med min syn på världen, livet och döden borde vara rädd, för jag vet ju att det är skrämmande kort. Jag tror inte att någon vakar över mig, inte någon som inte finns med oss längre åtminståne. Jag tror inte på något förutbestämt öde och därför måste jag själv ta rodret och styra mitt liv i rätt riktning. Nej, jag är inte rädd för det du tror på. Men du borde fråga dig själv, vad är du rädd för?

Det här är ingen teknik-blogg

Men nu är det så att jag funderar på att köpa en i-phone och jag är helt lost. Det finns väl olika modeller? Vad ska man satsa på? Är det kul med i-phone? Känner mig ungefär 50 år äldre än vad jag är egentligen nu.

Vägskäl

Det sägs att det nya året och det nya livet börjar när ett första dagen på ett nytt år. Jag har kommit fram till att det är helt fel, i allafall stämmer det inte för mig. Nyår borde egentligen infinna sig på hösten, första september t.ex. Det är ju då saker och ting verkligen tar fart. Somliga börjar en ny skola, en del börjar jobba efter en hoppeligen lång semester. Den perfekta tiden att börja om. Jag ser alltid höstarna som någon sorts milstolpe, att nästa höst kommer föra med sig något nytt. Alltid nästa. Dom senaste höstarna har nog inneburit nya saker för min del men inte dom jag tänkt mig, det har inte blivit som jag egentligen velat. Varje år tänker jag "Nu jävlar, i augusti-september ska jag fanimej veta vad jag vill göra och var jag vill göra det.". Den här hösten kan bli hursomhelst. Så här osäker och ovetandes har jag inte varit på många år och det känns... spännande. Och skithemskt. Antingen slipper jag in till drömlinjen (vilket känns avlägset eftersom min ansökan blev en sen ansökan pga strul med identifiaktion) och flyttar till grannlandet, eller så hamnar jag någon helt annanstans. Kanada? Vasa? Vem tusan vet. Kanske blir det Sverige ändå. Nu tänker jag bara flyta med och se vart det bär av. Och det måste bära av någonstans för lant-livet har jag tröttnat på. Man borde inte se ovissheten som något skrämmande och jobbigt, det är ju lite nervkittlande att inte veta vad som väntar. Så nu tänker jag som sagt bara hänga på och njuta av färden, inte ha sån ångest för att "livet" ska börja. Det håller ju på hela tiden. Vad är det att vara orolig över?

http://www.youtube.com/watch?v=q6FnrZOpzqs

London och sånt

Var ju till London förra veckan. Hann se mycket, både planerade och helt oväntade saker.

Åkte buss mot Southwark bridge på lördagen och hörde sirener, helikoptrar flög i luften och trafiken gick väldigt trögt. Hoppade av och sökte oss mot uppståndelsen. Såg en hel folkhop utanför Bank of England, poliser stod utspridda runt folkmassan. Tog oss in i hopen och insåg att vi hade hamnat mitt i Occupy London. Mäktig känsla, att sitta bland likasinnade, höra på deras tal och äntligen vara bland folk som gör något konkret för vad dom tror på. Var där några timmar, demonstrationen var fredlig och folk dansade och pratade med varandra. Poliserna blev allt fler och en polisbil körde runt området och otydliga meddelanden ropades ur en högtalare. Tillslut fick vi veta att vi inte hade tillåtelse att vistas där och att samtliga skulle bli arresterade om vi inte försvann. Dom flesta sket i det och fortsatte hålla tal och spela musik. Efter någon timme började jag och Pertti avlägsna oss, vi stod på trottoaren utanför Bank of England och tittade på uppståndelsen när en polis kom fram till oss. "Are you aware of the section 14 in the blablabla?" "Öööhm no we're from Finland." "Well you guys need to get out of here or you'll get arrested.". Jaha, så vi gick över vägen till nästa trottoar och forstatte titta på uppståndelsen som hela tiden trappades upp. Kvar var kanske ett 20-tal demonstranter och säkert kring 100 snutar och tillslut började dom avlägsna folk med våld. 11 blev arresterade den dagen. I efterhand har jag läst på olika sighter att poliserna egentligen inte hade rätt att arrestera någon eftersom det var en fredlig demonstration, det fanns ingen risk för skadegörelse och ingen var våldsam. Hade det här hänt i Finland hade jag förmodligen stannat och låtit mig bli arresterad, men att bli det i England för att man deltagit i en demonstration helt oplanerat kändes inte riktigt som en bra idé. I Frankfurt förbjöds den här demonstrationen helt och hållet vilket nog hör till ovanligheten men tusentals demonstrerade ändå. Hoppas att Occupy-rörelsen får fäste i Finland också, det är nog dags för lite jävlar anamma.
Här är en video från Occupy. I början ser man t.o.m Pertti, han har blå keps och randig tröja.
http://vimeo.com/youandifilms/occupybank


Hann höra på galenpannorna på Speakers corner också. Diskuterade med religiösa tokstollar och fick än en gång bevisat att religion kan bli ett alibi för sjuka mänskor som egentligen borde vara inspärrade någonstans. Pertti fick en koran och jag fick en broschyr om hur det är att vara kvinna och muslim. En av resans höjdpunkt, absolut. Ska du någon gång till London så åk till Hyde park på en söndag och lyssna på virrpannor och en och annan smart typ.


För övrigt gick vi på marknader, åt god, flottig pub-mat, brände pengar på turistfällor och drack Pimms vid floden på kvällarna. Gillar London, en spännande stad.


Annars då. Har varit sjuk sedan vi kom hem i onsdags. Först en otrevlig förkylning och sedan en ännu otrevligare maginfluensa. Låg i fosterställning hela dagen igår och känner mig inte som Hulken idag precis. Blev lite sjukledigt, inte är det skoj att jobba men att ligga inomhus när sommarn tar fart där ute är inte heller så värst trevligt. Kanske man får unna sig något ätbart idag om man har tur.

Oi!

Sticker iväg till London om några timmar och kommer tillbaka nästa vecka. Hade verkligen fått skrivlusten tillbaka men är för lat för att släpa  med mig laptopen. Jag minns förresten när jag hörde ordet laptop första gången. Det var för typ 12 år sedan, hos en kompis, ordet kom upp i en frågesport. Vårt lag skakade vilset på huvudet när vi fick frågan vad en laptop är. Nu sitter jag här, och plitar på en dator man kan ha i famnen. Tiderna förrändras.
Nåja, vi hörs om några dagar!

Orka vara anonym

Har funderat en del på dom ack så irriterande anonyma kommentarerna som det svämmar över av på bloggar och olika forum. Förut störde dom mig inte, jag har själv använt mig av möjligheten att vara anonym på internet, men efter att ha fått en och annan anonym kommentar på min blogg och sett det på andra bloggar så har det börja störa mig. Infernaliskt mycket.
Den anonyma kommentaren brukar för det mesta vara elak och det beror ju bara på en sak; möjligheten att vara anonym får folk att tro att man kan häva ur sig vad som helst. Den anonyma kommenteraren kan komma med vilka förolämpningar som helst och behöver sedan inte stå till svars medans mottagaren sliter sitt hår och undrar vad hen ska göra med den otrevliga kommentaren utan avsändare. Jag har som sagt också kommenterat anonymt, ofta i syfte för att uttrycka missnöje mot vad t.ex en bloggare skrivit. Idag skäms jag över detta och har inte ägnat mig åt det på länge, för det är så onödigt. Uttrycket "Har du inget vettigt att säga, säg inget alls" gäller även på internet. Klart man ska plita ner sin åsikt om man tycker att den har något värde i en diskussion, men sitter du och velar om huruvida du ska låta mottagaren få veta vem du är eller inte så kan du lika gärna låta bli att bidra med något alls. En anonym kommentar saknar egentligt värde, eftersom den som skrivit den inte vill skriva under den. Som ett kontrakt utan signatur, lika mycket värt som ett blankt papper.
Vi har något fint i vårt land, något som inte är en självklarhet i andra länder. Yttrande-och tryckfrihet (inte total dock, kränkningar ingår inte i yttrandefriheten). Vill du säga din åsikt så kan du göra det, helt utan allvarliga konsekvenser. Så vad är du rädd för, du anonyme, identitetslösa skribent? Är det kanske att mottagaren möjligtvis skulle råka känna dig, och inte skulle gilla det du tycker? Eller att framstå som en elak jävel? Kanske det är lika bra att låta tangenterna vila isåfall och skita i det. Gör det. Skit bara i det.

Mode-radar

Har något av en ofrivillig mode-radar har jag märkt. Kan liksom känna på mig vad som kommer att gälla 2012 innan det ens är 2012. Är inte ens modeintresserad så jag vet inte var min mode-radar kommer ifrån och den är ju helt onödig för min del eftersom jag inte lägger alltför mycket tid på att fundera på vad jag ska ha på mig. I november förra året klippte jag en page liknande frisyr, rakt, mittbena. Enklast så bara tänkte jag, lite Jennifer Aniston a lá tidigt 2000-tal typ. Eller vad vet jag, 90-tal. Nu börjar den poppa upp här och där har jag märkt. Jag säger inte att jag ligger steget före alla andra och är före allt. Ibland vet man bara. Fast man inte ens bryr sig. Sen så är det jävligt irriterande med folk som tror dom är först med en trend, som om dom själva hittat på den och någon från Vogue eller nåt råkar se det och blir så himla inspirerade och hakar på. Du är inte först med något, det finns alltid någon som tänkte tanken före dig. "Du härmar mig" är för övrigt en replik som hör hemma i lågstadiet och som borde stanna där. Du härmar också någon, och det är helt okej.